Mamma

Mamma var hos doktorn idag. Läkarna har haft en konferens och diskuterat om hon ska behandlas ytterligare. Svaret blev ja, med cellgifter. Sex gånger var tredje vecka. Tumören var av en viss storlek och när den passerar en viss gräns så vill man behandla med cellgifter ut i fall att. Förhoppningsvis är behandlingen lindrigare än min var när den var som värst. Hon kommer ju behandlas i förebyggande syfte medan jag behandlades mot något som redan fanns. Men jag är ändå arg. Jag vill inte att hon ska behöva gå igen det, även om det bara är hälften så jobbigt.

Ibland suger livet riktigt hårt. Men vi ska bli okej igen mamma.

Om ett år är vi bättre, starkare och tåligare än någonsin. ”What doesn´t kill you makes you stronger” – det som inte dödar det härdar. Känns ibland som ett obotligt korkat talesätt men nu mer än någonsin tidigare måste vi tro på det. Man måste brytas ner för att kunna byggas upp igen, bättre och starkare. Jag börjar kunna skymta ljuset i slutet av tunneln, medan du just klivit in i den. Som min bror sa till mig här om dagen. Han hade hört någon säga att först är det som att falla ner i ett djupt hål. Dit finns inget annat än den genomtjocka svärtan där nere. Men efter en tid förvandlas hålet och blir till en tunnel. Man börjar kunna se ett slut. Om ett år mamma då ska vår tunnel vara slut. Det måste den. Då ska vi resa till en strand långt borta, ligga i solen, äta god mat. Vi ska orka gå runt länge för att vi vill och kan, för att vi orkar. Under tiden ska vi stötta varandra. Nu är det min tur att hjälpa dig. Så som du tagit hand om och hjälpt mig.

Jag hatade inte cancer förut. Inte för det den gjorde mot mig. Men nu när den gett sig på dig så gick den för långt. Jag känner för att orsaka den samma smärta som den orsakat oss. Skära den med knivar, dränka den i cellgifter och kedja fast den på något hemskt ställe, få den att känna sig ensammast och räddast i hela världen, så som den gjort mot oss. Hur gör man sig av med ilska, med hat? Hur orkar man vidare, hur finner man styrka. Tror jag visste det förut men nu känns det som att jag börjar glömma. Kan inte komma på hur det är man gör. Frågan är som vanligt varför, svaret är som alla gånger därför. Därför att det finns ondska i världen, därför att vi inte alltid kan skonas, därför att det finns dom som har det värre, därför att sånt händer, därför att livet är så ibland.

Gud jag skulle behöva ännu en dos av ditt tålamod, din styrka och din hjälp. När vi bara ser ett par fotsteg i sanden så är det för att du bär oss eller hur.