paradiseonearth

Det har varit jobbigt några dagar nu. Verkligen inte mått bra med illamående, enorm trötthet, apati och dåligt blodvärde vilket gör att jag bli andfådd för minsta lilla grej. Allt detta gör ju att man bli väldigt låg psykiskt också. När man inte kan göra speciellt mycket så blir ingenting roligt och man tänker bara på det dåliga. Tror också att eftersom jag mådde ganska bra förra veckan och kunde träffa lite kompisar och så, så blev detta som ett bakslag som jag inte var redo för. Jag fick äntligen göra roliga saker men så tog de slut så fort. Och sen de faktum att det nu gått drygt ett halvt år av behandlingen och att jag fortfarande har minst ett år kvar av tung behandling och sen ett år till av lättare. Att jag om ca ett år kanske kan börja leva normalt igen. Inga tankar som får en att le direkt. Tror att nu när det gått hett halvår så har jag tänkt på hur långt tid det varit och att det är mycket längre tid kvar.

Därför har de här senaste dagarna varit riktigt jobbiga och jag känner mig utmattad psykiskt, orkar liksom inte ta mer. Orkar inte stå ut mer, anpassa mig och bara acceptera. Det finns gränser hur mycket man orkar som människa. Jag tror jag nått min gräns några gånger detta halvåret. Men jag tror att när man når gränserna så kan man istället för att trilla över, flytta fram dom ännu mer. Så att man klarar mer nästa gång. Dock är det tufft och flytta på gränser och man kanske råkar ramla över ändå men det finns alltid en väg tillbaka igen.

Idag var jag på sjukhuset från halv nio till fyra. Segt, ja! Fick i alla fall på fyllt med blod och det firade jag med en promenad när vi kom hem. Helt plötsligt kan man gå och röra sig i flera minuter utan att bli svimfärdigt och andfådd. Fick en spruta i sittmuskeln också, lika trevligt som vanligt. Ni ska se hur jag är alldeles prickig på vissa ställen på kroppen där jag brukar få sprutor och nålar. Det är nästan att man kan skratta åt det.

Snygg-hunden Laika, den ständiga promenadpartnern. Visst är det mycket roligare att ha någon med sig när man går ut och går?!

Fick igår två söt små videos från min underbara vän Karin som hon spelat in när hon var på en riktigt vårpromenad. Man blir verkligen glad av sånt. Bara att folk tänker på en. Och idag fick jag den här versen av min vän Daniela från Sweich som jag träffade på Hawaii.

"Call to me and I will answer you and tell you great and unsearchable things you do not know." Jeremiah 33:3

Den satt mitt i prick och jag känner verkligen att det är bara Gud som kan få mig att orka med det här hela tiden. Han har ett kraftförråd överflödigt för oss.