Ett halvår

Idag den 6 mars är det exakt att halvt år sedan jag fick min diagnos. 6 hela månader. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga...

Så nu har jag tänkt en stund. Tiden har på sätt och vis gått fort. Samtidigt som de flesta dagarna går långsamt. Jag som aldrig legat på sjukhus innan har nu varit där mer än vissa är under en hel livstid. Om jag är bitter? Näe de kan man nog inte säga. Om jag är glad, självklart inte. Men ändå finns det en tacksamhet, inte för att jag blev sjuk kanske men att det gått så pass bra för mig hitintills. Behandlingen funkar som den ska och jag har familj, vänner och underbar sjukhuspersonal som stöttar och tar hand om mig. Jag har en gud som ser efter mig och ger mig kraft att orka. Jag har lära mig så mycket som jag inte såg förut, eller inte förstod att uppskatta så mycket som jag borde. Jag har fått mer förståelse för saker och tings sanna värde. Lärt mig vad som verkligen betyder. Inte för att jag inte visste något alls om det innan men nu har jag det svart på vitt.

Bara att få åka med till badhuset idag. Se på när min brorsdotter leker i vattnet och kasta ringar till henne att hämta på botten. Se hennes glädje och höra hennes skratt. Att få komma hem och äta farmors nygräddade våfflor, sitta runt bordet med familjen och småprata. Att kunna se fram emot en morgondag som förhoppningsvis bjuder på några timmar tillsammans med kära vänner, skratt och prat.

Även om jag drömmer ibland. Läser på kompisars bloggar om hur det reser runt i världen. Åker på events. Pluggar och jobbar med det dom tycker är roligt.  Jagar sina drömmar och lever dem. Då kan en kväll hemma  kännas lite fattig, jag vill ju också göra allt det där. Jag vill resa massa, plugga, åka runt och träffa vänner när jag känner för det. Men jag vet att det kommer. En dag får jag nog också göra det. Bara det att jag måste vänta ett tag. Ett ganska långt tag tycker jag. Minst ett år till. Och då kan jag känna ett stygn av bitterhet och jag tycker att det är okej. För ibland kan man inte bara acceptera och gå vidare. Ibland måste man få vara avundsjuk, undra varför just jag, klaga lite extra och sura och vara på dåligt humör. För att man sedan ska kunna ta nya tag och orka en stund till.