Man kan ju tycka att den här familjen (min alltså) har drabbats nog. Men så är tydligen inte fallet. Idag var mamma hos läkaren och fick diagnosen bröstcancer. Det upptäcktes för ca en månad sen när hon var på mammografi att hon hade en knöl i bröstet. Sen har hon varit inne och tagit prover där man sticker in nålar i bröstet för att ta vävnadsprover.
Hon ska opereras men har inte hunnit få någon tid än. Dom kommer ta hela bröstet för det är en typ av bröstcancer som har för vana att sprida sig. Så doktorn rekommenderade att man tar hela för att vara på den säkra sidan. Sen under själva operationen kan man se om det spridit sig till körtlarna i armhålan också.
Vet inte vad jag ska säga. Känner mig tom på känslor. Dom är liksom slut. Vi var ju i alla fall ganska förberedda på beskedet så det blev inte som någon bomb. Förhoppningsvis kommer det gå bra med operationen och om hon har tur kanske hon slipper cellgifter och strålning. Vore så skönt för det är ju hemskt jobbigt. Det påverkar ju hela kroppen, jämfört med en operation. Hon kan ju bli "frisk" alltså känna sig frisk mycket fortare då.
På ett år har man både hunnit blivit drabbad och anhörig. Från att aldrig ha tänkt särskilt mycket på cancer till att vara omgiven av det varje dag, leva i det och med det. Det är så mycket vanligare än man tror. Och det måste vi förstå, så att vi förstår hur viktigt det är att kolla sig. Gå på kontroller och gärna boka egna. Om man märker något konstigt, kolla upp det. För en av tre drabbas. En genomsnitts-familj finns två barn och två vuxna. Alltså kan någon i varje familj drabbas. Alla kommer någon gång i livet att träffa på cancer, som anhörig eller drabbad.
Hon ska opereras men har inte hunnit få någon tid än. Dom kommer ta hela bröstet för det är en typ av bröstcancer som har för vana att sprida sig. Så doktorn rekommenderade att man tar hela för att vara på den säkra sidan. Sen under själva operationen kan man se om det spridit sig till körtlarna i armhålan också.
Vet inte vad jag ska säga. Känner mig tom på känslor. Dom är liksom slut. Vi var ju i alla fall ganska förberedda på beskedet så det blev inte som någon bomb. Förhoppningsvis kommer det gå bra med operationen och om hon har tur kanske hon slipper cellgifter och strålning. Vore så skönt för det är ju hemskt jobbigt. Det påverkar ju hela kroppen, jämfört med en operation. Hon kan ju bli "frisk" alltså känna sig frisk mycket fortare då.
På ett år har man både hunnit blivit drabbad och anhörig. Från att aldrig ha tänkt särskilt mycket på cancer till att vara omgiven av det varje dag, leva i det och med det. Det är så mycket vanligare än man tror. Och det måste vi förstå, så att vi förstår hur viktigt det är att kolla sig. Gå på kontroller och gärna boka egna. Om man märker något konstigt, kolla upp det. För en av tre drabbas. En genomsnitts-familj finns två barn och två vuxna. Alltså kan någon i varje familj drabbas. Alla kommer någon gång i livet att träffa på cancer, som anhörig eller drabbad.
Hej.
SvaraRaderaJag har heller inga ord för detta. Tycker verkligen att ni haft det jobbigt som det är.
Jag läser regelbundet din blogg. Fick adressen av din mamma i höstas. Har dessutom en doter i samma ålder och då berörs man på ett speciellt sätt.
Du skall veta att jag finns till för din mamma. Jag har själv varit med om samma sak. Räkas idag som "frisk". (oron för återfall finna alltid). Men det finns hopp och det är det viktigaste. Det finns det för er båda.
//Jennie M
Hej,
SvaraRaderaHar läst din blogg ett tag nu. Minns inte hur jag halkade in på den, men när jag väl hamnade här var jag "fast". Det är svårt att ta in allt du skriver, eftersom att det för en "frisk" är så avlägset. Jag hade min praktik på en onkologisk avdelning och samtidigt som det var en utav de jobbigaste tiderna i mitt liv, så var det även en utav de finaste. Jag lärde mig nämligen att se på livet på ett helt annat sätt då. På samma sätt berörs jag när jag kikar in här, att du kämpar vidare trots vad som drabbat dig.
Tycker att det är så himla orättvist hur drabbade vissa familjer blir, som nu din.
Vet egentligen inte vad jag ska skriva, ville mest bara visa att jag brukar kika in här, att du berört mig & kämpa på, tillsammans klarar ni detta.
Kram från en främling på andra sidan skärmen.
Emma o Pia
SvaraRaderaSnälla nån hade inte ni drabbats nog. Jag har heller inga ord, jag blev helt matt, L blev jätte ledsen för er skull. Vi änskar vi kunde göra något, handgripligen, men det går ju inte och det är frustrerande. Men snälla ni säg till om det är något om bara så litet vi kan göra. Vi måste träffas snart när ni känner för det. Massa kramar från Liljedahls