Ber om ursäkt för tystnaden

- ni kanske kan se denna långa text som nån slags kompensation. Skämt o sido.

Det har snart gått ett halvår sen den dagen mitt liv startade att åka berg och dalbana på riktigt och jag har sedan dess tvingats försöka sitta kvar i upp och nedförsbackar, kravlat mig fast för att inte åka ur i de snäva svängarna. Ibland går det alldeles försnabbt och jag blir rädd, ibland bromsar det in och jag kan andas ut en aning innan det drar iväg igen, störtdyker ner för backarna och in genom tunnlar och jag undrar nervöst om de har nått slut. Och vilket slut blir det då. Åker jag ut ur tunneln och får äntligen kliva av eller blir det en ny backe, ett varv till. Håller ställningen verkligen för evigt, kan man lita på de som har hand om hela grejen faktiskt vet vad de gör. Ibland går ju faktiskt saker och ting fel. Rälsen i banan kanske går sönder. Vad händer om man inte kan laga den. Stannar det då eller blir det en krasch? Vad händer då när det som inte borde hända händer. Jo jag har 90 procents chans att blir frisk, det är bra för det är precis det jag tänker bli. Men ändå de där 10 procenten finns ju fortfarande. De där 10 procenten som kan få det som inte borde hända att faktiskt hända. Och om jag blir friskförklarad om ca 5 år. Vad säger att jag inte får ett återfall några år senare? Det är nog inget jag kan skriva om för jag kan inte förställa mig den känslan. Har läst om många underbara människor som fått återfall med olika sorters cancer. Dock jag har fått förklarat för mig att det inte är lika vanligt för dem med leukemi. Att risken är mindre delvis för att de behandlar så länge som de gör. Men risken kommer alltid finnas kvar.

Ni säger att jag är stark. Ibland känner jag mig faktiskt ganska stark eller åtminstone tålig. Jag vet inte hur många gånger jag legat och haft så ont att tårarna runnit medan sköterskor och doktorer stuckit in nålar här och var. Sprutor som gör så ont att de får mig att undra vad de var som va så farligt med att bli vaccinerad när man var liten. Bedövningssprutor som svider och stramar och långa nålar som skall stickas ända in till märgen. Sköterskor som frågar om det går bra, vad ska man annars säga, slutar dom så måste man ju bara göra om skiten igen. Ha smärta i kropp och huvud medveten om att det bara är att stå ut. Då kanske jag kan kallas stark.

Men det är faktiskt inte då jag blir som mest ledsen eller arg. Bara trött så väldigt trött (och med det kommer de dåliga tålamodet som jag ber om ursäkt för). Ledsen blir jag sen när jag inser att detta inte var sista gången. För när man mår dåligt kan man alltid tänka på när det är över. Men sen efteråt när det är över och man mår okej igen och sedan blir påmind att det inte var sista gången.  Då när man vet vad man har att se fram emot ännu en gång och fler efter det. Ibland undrar jag när min styrka tar slut. När jag inte orkar hålla ihop mer. Alla har väl en gräns. Visst tror jag min gräns höjts en aning. Ni vet ”de som inte dödar de härdar”. Men vad händer om man faktiskt inte kan härda ut längre. Om det går för fort i härdningsprocessen och man går sönder istället.

Ibland finns det dagar som jag verkligen inte orkar skriva som ni märker, då blir det tyst här. Men det är nästan de dagarna som jag allra helst vill skriva, får många tankar och idéer som jag vill skriva ned. Saker jag sett eller hört som jag vill dela. Eller bara skriva för att det skall kännas lättare för stunden. Tyvärr så glömmer jag bort det lagom till den stund då jag faktiskt har energi nog att sätta mig ner med datorn och få det hela på pränt.

Det som hamnar här är en knapp bråkdel av alla saker jag vill skriva. Det är små axplock av mitt liv, av min sjukdom och mina känslor. Det finns såklart saker jag inte skriver om. För att det inte passar, inte spelar någon roll eller för att jag inte kan eller det kanske inte vore rätt. Jag lämnar inte ute sanningen, jag skriver att det är skit, att jag är ledsen ibland, arg och irriterad. Men låter er ibland slippa höra varje detalj om det. Skriver inte om det varenda gång.

Det är enklare att skriva simpel fakta. Som att jag var till sjukhuset igår. Att mina prover fortfarande var för dåliga. Att jag ska dit på onsdag igen för mer prover. Att taxichauffören körd för fort igen. Att vädret var fint. Att jag mådde ovanlig illa i söndags och bara sovit ca 4 timmar natten innan. Att apotekskvinnan trodde hon fått med sig för många papper ur skrivaren när jag bad om en lista på de mediciner jag har kvar recept på. 

Och där tog de intetsägande kommentarerna slut. Antar ett en ung tjej som jag inte borde behöva så mycket tabletter att det tar upp flertalet A4 sidor med olika recept. 

– Mängden tabletter kommer generellt med åldern, har alltid varit min naiva uppfattning. 

Men det är då när den står där på papprena i apotekarens hand och speglas av en förbryllad min i hennes ansikte som jag måste acceptera sanningen. Då när den står där och pekar mig rakt i ansiktet och får mig att inse att jag äter fler tabletter än min över 90:åriga gammelmormor. Ja då måste jag acceptera, acceptera sanningen. Det är inte bara gamla som får allvarliga sjukdomar och har hundratals olika tabletter och behandlingar. Det hart jag vetat innan förstås men ändå gömt undan någonstans långt bak i huvudet. Det är något jag är bra på att göra, om jag inte kan acceptera något helt eller står ut med något. Jag lurar mig själv för stunden för att orka bättre. Sen plockar jag fram det i omgångar ofta tvingad till de då de gör sig påminda. Som när nästa del i behandlingen ska starta. Och doktorn aldrig verkar kunna sluta prata om allt som jag har framför mig.

 – Här denna vecka kommer du må så eller så och äta de här medicinerna och sen ska du ligga inne så och så många dagar vid så många tillfällen och om inget går fel kanske du kan komma hem då eller då. Sen ska du in igen och då ska du få den sprutan eller kanske den andra eller båda. Sen ska vi ta där proverna som vanligt fast kanske några extra för det där värdet på senaste var ju inte så bra. Och här ska du opereras lite, lovar det blir inte värre än förra gången, där borde vi kunna gör så i stället för de ja hm..

Tillslut hamnar det automatisk där bak i huvudet och jag väljer att bara låta lite av det synas. Orkar bara tänka på det som ligger närmst i tiden, det andra får vänta. Än så länge funkar det bra men det är ändå jobbigt när man måste ta tag i nästa del. Till exempel är min behandling indelad i vissa perioder. Jag brukar bara försöka fokusera på en period i taget. Men när vi sedan ska planera nästa period känner jag hopplösheten igen, ser alla papper framför mig. Kolumner uppdelade i dagar och veckor. Fullt av olika tecken i rutorna som står för olika sorters behandlingar. Intalar mig själv att om bara jag tar mig igenom detta så blir det snart bättre. Ibland blir det de och ibland inte. Men jag vet att i längden kommer det vara värt allt ihop. Jag menar, jag kommer ju få mitt liv tillbaka, en andra chans. Hur många får det? Det vet jag inte men jag vet att det tyvärr är många som inte får det.

Ps. Jag är en tjej som älskar att åka bergochdalbana, är det bara ironiskt eller är det kanske just därför. För att om det var någon som skulle klara det så skulle de vara jag. Jag vet inte, låter ju ganska självgod om jag skulle säga så. Men jag tror att Gud har förberett mig. Till exempel med tiden på Hawaii där jag växte något enormt. Ni vet man kan ju inte växa om man inte utmanas. Och jag tror Gud utmanar oss så att vi kan växa och utföra grymma grejer. Dock säger jag inte att han gör oss sjuka eller att det är han som tar våra älskade ifrån oss . Nej han ser bara till att använda det till något bra. Hitta något positivt i det som sen kan hjälpa andra. Därför tänker jag fortsätta att åka bergochdalbana och skrika i backarna för jag vet att Gud sitter precis bredvid och håller mig i handen just som han lovad.

(på svenska)

Fotspår i sanden 

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. 

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd