paradiseonearth

Min lilla brorsdotter kom hit i helgen som var. Mamma o pappa skulle passa henne under och på eftermiddagen köra henne till hennes första disco. Och det var faster som fick fixa håret, lockigt skulle det vara. Det är underbart att vara så pass ung faster som jag är. Hon föddes när jag var 14 år. Och eftersom storebrorsan bor så nära med sin familj så träffar vi dem ofta. Jag brukade passa henne nästan varje vecka, ibland mer ibland mindre.

Tyvärr så tror jag att hon har svårt att förstå vad som händer med mig. Varför jag ibland inte alls vill leka med henne utan bara ligger i soffan. Varför jag ber henne sänka volymen när hon ser film. Varför jag inte busar med henne som vanligt och alltid möter med en stor kram och lyfter upp henne och snurrar runt när vi ses.

Jag tror hon förstår lite grann, hon vet ju hur folk brukar bli när dom blir sjuka. Men jag tror inte riktigt hon förstår att den här sjukdomen inte är som vanligt. Den går inte över på en vecka inte ens en månad eller ett år. Hur ska en 6:åring kunna veta vad cancer är. Vad för skit den gör mot kroppen och hur det förändrar och begränsar människor. Jag tror det är förvirrande för henne hur jag ena dagen verkar må bra och nästa knappt orkar prata med henne. Jag märker hur hon varje gång vi ses går så försiktigt fram. Vill inte störa men ändå försöka se om det är en glad emma eller inte. Om hon vågar prata mig eller inte. Hon är så fin hon och det gör ont i mig när jag märker att hon tvekar till att komma fram till mig. Men när hon sen ser att jag ler och ber om en kram så lyser hon upp och börjar prata om allt möjligt och ber mig att vara med. Och en liten stund orkar jag vara med, en liten stund orkar jag och vara gamla roliga vanliga faster emma igen.
Hon frågade för ett tag sedan min mamma ifall jag skulle dö nu. Och det vet ju ni att jag inte tänker göra. Och just därför samlar jag kraft när min lilla brorsdotter kommer på besök.  Försöker hålla kvar lite av det tålamod jag lätt tappar och ler och skrattar när hon gör något kul. att jag ska. Däeför ställer jag mig och lockar hennes hår precis som den friska emma brukar även om jag blir helt slut sen.

Hon är de närmsta en syster jag haft och jag märker att hon ser upp till mig och min lillebror. Jag tror hon ser oss mer som syskon än faster och farbror. Och jag tycker om det, och samtidigt blir jag arg när det tas ifrån mig. När jag inte längre orkar leka, hämta henne efter skolan och gå till djurparken eller köpa glass. Inte gå och bada eller måla teckningar. Jag orkar inte ha henne klättrandet över hela mig, jag klara inte längre av hennes energi. Jag orkar inte ens lyfta upp henne, krama henne och snurra runt med henne som jag alltid gjorde förut.
Men i lördags försökte jag lite i alla fall och lyckades ganska bra. Tror att åminstone halva glada goa faster emma var tillbaka för en stund. Även om jag ibland fick gå tillbaka till mitt hörn i soffan eller upp på mitt rum och vila ett tag. Jag hoppas bara att hon förstår att jag tycker om henne ändå även om jag inte orkar vara närvarande, svara på frågor och vara med och leka.