Sitter i soffan och småfryser. Ruggigt väder idag må jag säga. Vet inte om det är därför men jag var verkligen på dåligt humör tidigare idag. Inte sur eller arg bara deppig. Var lika dant igår. Känns som mitt humör går väldigt mycket upp och ner men mycket ner på senaste. Kanske inte så konstigt dock. Tror att hela grejen med mamma börjar sjunka in lite mer. Känslorna börjar komma åt mig. För det är väldigt jobbigt att vara anhörig. När det bara var jag som var sjuk så kändes det ändå okej på något sätt. För mig alltså. Jag var inte arg eller speciellt rädd. Men nu när det handlar om mamma så blir det annorlunda. För jag kan inte göra något. Har ingen som helst makt. När det handlar om mig så kan ju jag känna själv hur illa det är och jag vet hur jag mår och vet att jag tänker klara det. Men när det är mamma så är jag maktlös. Jag har ingenting att säga till om.
När cancern bara hade gett sig på mig så kändes inte så hemskt ändå. För jag visste att jag inte tänkte ge efter, jag ska klara mig. Men när den gav sig på mamma, då blev det personligt på något sätt. Det blev tydligt för mig att hon faktiskt skulle kunna tas ifrån mig. Och det blev tydligt att min familj faktiskt inte alltid kommer finnas. Att dom när som helst kan försvinna. Och nu har jag upptäck att jag går omkring med en ständig liten rädsla om att det faktiskt kan hända. Hela tiden känner jag en svag oro. Något som knappt funnits i mina tankar innan har tagit över mer och mer. Det känns som att själva döden har kommit mig för nära, så nära att dess mörka dimma börjar lägga sig över mig. Även om jag tror att mamma kommer bli helt bra så finns nu vetskapen att saker och ting faktiskt kan hända. Inte för att jag inte visste det innan men nu har det blivit så tydligt. Och om jag redan känner så här utan att någon faktiskt har dött hur hemskt är det inte då när det faktiskt händer?
Jag skulle vilja lyfta alla som är anhörig till någon som har en dödlig sjukdom. För det är svårt. Och det är hemskt att behöva oroa sig för någon som står en så nära. Och jag skulle vilja tacka er för allt som ni gör och hjälper till med. Bara vanliga småsaker men som kan känns fruktansvärt jobbigt att ta tag i när man är sjuk. Ni är otroligt värdefulla!
När cancern bara hade gett sig på mig så kändes inte så hemskt ändå. För jag visste att jag inte tänkte ge efter, jag ska klara mig. Men när den gav sig på mamma, då blev det personligt på något sätt. Det blev tydligt för mig att hon faktiskt skulle kunna tas ifrån mig. Och det blev tydligt att min familj faktiskt inte alltid kommer finnas. Att dom när som helst kan försvinna. Och nu har jag upptäck att jag går omkring med en ständig liten rädsla om att det faktiskt kan hända. Hela tiden känner jag en svag oro. Något som knappt funnits i mina tankar innan har tagit över mer och mer. Det känns som att själva döden har kommit mig för nära, så nära att dess mörka dimma börjar lägga sig över mig. Även om jag tror att mamma kommer bli helt bra så finns nu vetskapen att saker och ting faktiskt kan hända. Inte för att jag inte visste det innan men nu har det blivit så tydligt. Och om jag redan känner så här utan att någon faktiskt har dött hur hemskt är det inte då när det faktiskt händer?
Jag skulle vilja lyfta alla som är anhörig till någon som har en dödlig sjukdom. För det är svårt. Och det är hemskt att behöva oroa sig för någon som står en så nära. Och jag skulle vilja tacka er för allt som ni gör och hjälper till med. Bara vanliga småsaker men som kan känns fruktansvärt jobbigt att ta tag i när man är sjuk. Ni är otroligt värdefulla!
Emma, många tankar blir det. Även för oss andra som bara kan se på, och känna oss lika maktlösa in för detta.
SvaraRaderaDen enda, om det är någon tröst är att ni finns i våra tankar varje dag.
A & B Älvängen