Så lätt blev ni inte av med mig

Det är lustigt hur skrivlusten faller på så fort pressen av att prestera tas bort. Har idag för första gången på länge gått på stan. Jag följde med min lillebror för att agera shoppingcoach. Han har nämligen väldigt litet intresse för kläder men ibland är han ju ändå tvungen att införskaffa sig några plagg. Och då kan det vara bra om han har någon med sig som kan hjälpa till att hitta något drägligt bland det djungellika utbudet. Och som dessutom tycker det är kul att bläddra bland klädhängare och rota i skohyllor. Risken finns annars att han ger upp och går hem istället när han inte hittar det han vill ha på en gång.

Jag tröttnade helt enkelt på att ligga hemma och återhämta mig dagarna i ända och efter gårdagens sedvanliga provtagning då jag fick bekräftat att mina vita blodkroppar äntligen ökat på sig så pass att jag nu faktiskt har ett existerande immunförsvar så var det nu fritt fram att beblanda sig med okända människor igen. De neutrofila vita blodkropparna har pressat sig över den magiska gränsen vid 0,5 och är i och med det med i leken igen. Det är fortfarande väldigt få spelare på planen så att säga men nu är det i alla fall inte öppet mål längre för bakterierna, virusen och infektionerna.

Så jag slängde i mig ett par mirakel piller för säkerhets skull och såg dagen som ett test på hur mycket ork jag egentligen har. Och ni kan inte ana hur härligt det är att få vistas bland folk igen, gå i butikerna och fundera över huruvida min bror skulle tänkas tycka om den skjortan mer än den andra. När ens största problem för tillfället är att man inte hittar en storlek som passar eftersom allt är så ut plockat efter rean. Att få leka normal och tänka att nästa gång jag går på stan så är det för att jag själv faktiskt orkar ställa mig i provhytter och trä kläder över huvudet utan att få svimningsvarningar så fort jag har armarna i luften för länge. Att springa runt med kassar i händerna och knö sig mellan folk utan att ständigt söka med blicken efter någon stans att sätta sig ned och vila.

På eftermiddagen ringde min doktor som jag inte hann prata med igår och meddelade att jag nu ska få mjuk starta med cellgifts-tabletterna igen. Det är ju dom som jag ska äta under hela underhållningsfasen i cirka ett och ett halvt år och som jag ätit nästan hela tiden under min behandling. Jag kommer nu att få gå på blod-provtagningar en gång i veckan om allt fungerar som det ska och senare fram över när vi ser att blodvärdena är mer stabila kanske det räcker med provtagning var annan vecka. Trött är jag fortfarande och efter dagens lilla äventyr på förmiddagen så låg jag utslagen i soffan i flera timmar och ska snart lägga mig att sova. Men det ska förhoppningsvis bättra på sig det också så att jag orkar mer och mer för varje vecka. För nu vill jag minsann ta igen förlorad tid! Jag vet dock att dagarna går upp och ned och att jag orkar mer vissa dagar och mindre andra så jag får se upp så att jag inte anstränger mig för mycket i början. Det blir ju lätt så när man äntligen kan börja göra saker att man vill göra allting på en gång.

Passade på att fira genom att äta lunch på stan. Det får man nämligen inte heller när man har för låga värden eftersom det är svårt att veta hur maten har blivit hanterad.