Hanging in there

Idag skulle i vanliga fall varit en bra dag. Om man inte dagen innan blivit pumpad med cellgifter. Kan ju säga att de känns. Det heter väl inte cellGIFTER för inte. Mår skit, huvudet bankar, ryggen värker och jag orkar ingenting. Stackars familjen som måste gå på tå runt omkring mig. Är väl egentligen på okej humör men orkar inte med minsta  lilla motstånd eller oljud. Vill vara ute i det fina vädret men orkar inte vara uppe mer än 10 minuter.

Men jag ska inte klaga för jag har i alla fall en familj som tar hand om mig. Som står ut med mitt humör och som försöker göra min tillvaro enklare. Just nu håller pappa och lillebrorsan på att bära upp min 120 cm feta säng på mitt rum igen. Bred, tung och otymplig, genom flera dörrar och upp för en trapp som inte är det minsta rak och runt trånga hörn, har dom nu fått kämpat för min skull. Hann ju som sagt precis flytta till staden jag började plugga i innan jag fick min diagnos. Men nu när jag inte kan plugga längre så fick jag flytta hem igen. Och med mig alla prylar som säng och soffa och annat som behövs i en lägenhet. Känns väldigt störande att först flytta alla saker till lägenheten och sen efter 2 veckor flytta hem allt igen.

Om allt går bra med behandling och jag klarar mig bra så kanske, kanske, kanske jag kan börja plugga om ett år. För om behandlingarna lyckas så ska jag om ett år inte behöva behandlas så hårt och då kan man om man har tur klara av att leva ett mer normalt liv. Hela behandlingen tar ju 2 och 1/2 år, sen kan man inte bli frisk förklarad försen efter ca 5 år eller nått men efter 1 år så ska man om man har tur kunna leva ganska normalt i alla fall.

Man kan säga så att första året, främst första halvåret går åt till att ta död på skiten. Sen handlar det mer om att verkligen se till att varje liten sketen cancercell i min kropp är borta. Så därför är första året svårast och sen behandlas man mot återfall kan man säga och det är inte riktigt lika tuffa behandlingar. Och man mår bättre och kan därför klara vardagen bättre. Därför håller man på så länge som man gör för att verkligen se till att utplåna allting som är sjukt så att det inte kommer tillbaka sen igen. Därför de tar så lång tid att bli frisk förklarad. Så nu vet jag ju i alla fall hur mina närmaste år kommer att se ut. Inte en allt för positiv framtid men det kommer finnas ett slut i den här tunneln också. Även om den känns sjukt lång och mörk just nu. Men det kommer inte bara vara dagar som denna. För ibland kommer jag att må bättre och ibland sämre. Vissa dagar kommer kännas som vanligt och vissa kommer vara skit. Men allt är faktiskt inte mörkt. För det finns så mycket ljus i livet också!