Sätta perspektiv på livet

På senaste tiden har jag kommit att fundera en massa över livet. Vilket kanske verkar självklart när man får veta att man har en livshotande sjukdom. Men det här tankarna började redan innan jag fick min diagnos. Det var mer i samband med att jag skulle flytta och börja högskolan. Undran om jag valt rätt, om detta var min framtid. 

Jag började fundera på vad jag ville med mitt liv och insåg att jag inte orkade fundera över saken. Livet kändes ganska meningslöst. Jag menar först ska man leva sig igenom tonåren som alla vet är skit år. Sen ska man bestämma sig vad man vill jobba med resten av sitt liv och börja plugga till det. Man måste ju förstås inte men om man inte bestämmer sig ja då har man verkligen inget liv. För det är knappt accepterat i det svenska samhället idag att inte göra någonting. När du är klar med gymnasiet så skall du veta vad du ska göra sen. Antingen skall du jobba hårt för att tjäna pengar så att du kan resa eller göra häftiga saker, leva livet helt enkelt. Eller så kan du börja plugga eller jobba dig till den karriär som du förväntas ha innan du är 30. För sen så ska du hitta din livspartner och skaffa barn och sen ska ditt liv vara perfekt med villa, vovve och volvo. 

Jag vet att det inte är så det ligger till men vi har så mycket förväntningar på oss själva, för detta är ju vad alla andra gör. Och dom verkar ju lyckas. Men frågan är, är dom lyckliga? Går vi alla omkring och längtar efter det där perfekta livet och tror att vi kommer komma dit bara vi börjar rätt utbildning, följer våra drömmar som vi tror att vi har och lever vårat liv så som vi vill att de skall se ut från utsidan. 

Vet inte om ni förstår någonting av vad jag just skrev men jag har verkligen börjat tänka så annorlunda på mitt liv. Jag vill ju bara som alla andra bli lycklig och leva det perfekta livet. Men så kommer en sån här sak som leukemi och förstör allt. Mitt liv står helt plötsligt stilla och jag sitter fast. Jag kan inte plugga längre. Jag är fast i min sjuka kropp som inte orkar någonting och alla andra runt omkring mig finns fortfarande där men jag kan inte vara med. 

Det är då jag inser att meningen med livet inte är att hitta lyckan. Jag är kristen och tror på Gud och Han säger att Han är vägen, sanningen och LIVET. Därför är det inte lyckan jag ska söka utan Honom! Men det är så svårt att hitta någon som Gud. Han är väldigt avancerad. Men Han finns alltid där och Han har redan bevisat för mig så många gånger vem Han är och att Han tar hand om mig. Nu är det bara upp till mig att visa Honom att jag är redo att leva det liv som han skapat mig för. Och jag säger inte att jag är redo än, men jag vet att den här sjukdomen bara är ännu ett bevis för mig hur förlorad jag är utan Honom. Och ett bevis på hur Han aldrig kommer att lämna mig. Och för det är jag evigt tacksam. För utan Honom så blir mitt liv bara en ständig meningslös jakt på något som jag aldrig kommer hitta. Men tillsammans med Honom så finns livet så som det Han har skapat det till att vara. 

Att vara kristen är inte lätt, det är mycket man inte förstår. Men att ha Gud som sin far har fördelar som inte kan mäta sig med något annat. För Han kommer vara med dig genom allt och skänker dig en trygghet som inte går att få någon annan stans. I Hans händer lägger jag mitt liv för det är han som gett mig det och tillsammans med Han så kommer jag att finna meningen. 

Ja nu vet ni, kanske ett oväntat inlägg. Men så här är det i alla fall. Ibland måste de stora frågorna tas upp.