Håret

Ligger på behandlingsrummet nu med cellgifterna pumpades in. Precis som igår och som det kommer bli imorgon och söndag. Får en påse cellgifter som kallas Cytosar varje dag. Den gör mig trött men annars är det mest blodvärdena den påverkar och det tar några dagar för dom att reagera. Men det är först då när man börjar få till exempel brist på röda blodkroppar som man känner sig sådär riktigt dålig och orkeslös. Även de vita kommer påverkas enormt och immunförsvaret kommer åka i botten.

Fick ju en annan sort i tisdags och den kommer få mig att tappa håret igen. Om jag har tur så kanske inte allt åker men man kan ju inte gå omkring hur tunnhårig som helst heller så kanske rakar av det. Det känns jobbigt för mitt hår har nu hunnit växa ut och bli tjockt och om jag inte hade behövt tappa det nu så hade jag kunnat klippa en riktigt snygg frisyr. Jag vill verkligen inte tappa håret igen. Men vem vill det egentligen. För mig är håret en viktigt del av mitt utseende. Känner jag mig nöjd med hur det ser ut så känner jag mig nöjd med ansiktet också. Men utan hår så framhävs ansiktet så tydligt och då tänker man mer på hur det ser ut. Jag bryr mig självklart om hur jag ser ut och man vill ju vara nöjd med sitt utseende. Det kan jag ibland vara men det är svårt när man svullnar upp av kortisonet, får stora ringar under ögonen av trötthet och inte har hår man trivs med.

Jag har en peruk och den använde jag sist jag tappade håret tills jag tyckte att det växt ut tillräckligt igen. Men det är ju inte speciellt bekvämt och man tänker hela tiden på hur den sitter och det är svårt att slappna av i den. Jag hade den bara på mig när jag var på stan eller träffade vänner. Hemma gick jag mest i mössa. Min mamma har ju också tappat håret i och med sina behandlingar. Men hon har varit bättre än mig på att acceptera det. Eller hon är i alla fall starkare och vågar visa sig utan mössa mer och hon har struntat i peruken. Jag tycker det är coolt men jag tänker för mycket på hur jag ser ut för att kunna göra det. Det är tråkigt och jag har inte skrivit mycket om det tidigare eftersom jag tycker det är så jobbigt. Men min mormor sa att det är viktigt att få ur sig saker och prata om det och det är ju därför jag har den här bloggen. För jag vill inte prata om det med folk som bara försöker uppmuntra och säga att det ju kommer tillbaka och allt för det vet jag ju redan. Jag har ju gått igenom det en gång innan. Men bara för det betyder de ju inte att det inte är lika jobbigt den här gången.

Nog om det. Igår efter att jag kommit hem här från Sahlgrenska så åkte vi familjen plus mormor och gammelmormor som är och hälsar på oss nu över jul, till min storebror och hans familj. Blev bjudna på underbar lunch med efterrätt och allt. Jag var väldigt trött men stannade ett tag. Låg med brorsdottern i hennes säng och spelade spel och hon gjorde pappersflygplan till mig som hon dekorerade med fina färger. Den ungen är mer som en lillasyster till mig än brorsdotter. Eftersom vi bor bara fem minuter från varandra så ses vi flera gånger i veckan och hon sover också över mycket eftersom föräldrarna jobbar skift.

Sedan på kvällen tog jag det mest lugnt. Orkar inte med så mycket annars. Ligger i min säng och tittar på serier eller surfar på datorn. Jag ska vara den förste att erkänna att dagarna är riktig långa och tråkiga just nu. Men det är bara att härda ut de här sista månaderna så ska det bli bättre sen. Får avsluta med att önska er en fin fredag. Hoppas att solen kikar lika gott på er som den gör här i Göteborg.