Underbara Clara

Ligger i sängen och hoppas att dagen ska vara över snart. Men timmarna går ändå precis lika långsamt som igår. Mår skit av behandlingen och det känns som att någon försöker banka in spikar i mina tinningar. Orkar inte göra annat än att ha datorn i knäet och slösurfa och läsa bloggar. Försökte vara i vardagsrummet med min storebror och hans familj som är här men fick ge upp och låsa in mig på rummet istället. Vill så gärna sitta där nere och spela spel med lilltjejen, planera julen och umgås med dom men orkar inte. Orkade knappt gå i trappan idag och sov fram till halv tolv. Det var åtminstone positivt för då blir det en kortare dag. Gårdagen var nästan lika jobbig men huvudet var bättre. Det är bara att stå ut i alla fall för jag vet ju att det kommer bättre dagar. Kanske om jag har tur blir helgen okej innan det är tisdag och behandling igen.

I alla fall, dagens rubrik kommer sig av att jag läste en av mina favoritbloggar nyss och såg det här inlägget (klicka på den lila texten) som hon skrivit och jag vill dela med mig av det. Den första meningen löd såhär:

"När jag förlorade mamma i cancer blev det inte längre en sak som kan hända utan någonting som händer."


Jag känner igen mig i det hon säger fast skillnaden är ju att jag själv och min mamma fått cancer men ingen av oss har dött av det än eller förväntas göra det. Alltså det jag ville komma till är att innan jag själv blev sjuk så var cancer bara något hemskt som kan drabba någon jag känner om jag har otur. Men sedan jag blev sjuk själv och kort där på mamma, så har det förvandlats till något som nästan alla drabbas av på ett eller annat sätt och att man hela tiden hör om folk som blir sjuka och dör i cancer. Innan jag fick min diagnos hörde jag inte mycket om cancer. Själva ordet fanns sällan i mina tankar. Idag lever jag mitt i det och även om jag och mamma ska bli bra så kommer cancer alltid vara en så stor del av min vardag. Den har liksom tagit sig in i mitt medvetande på ett sätt och syns nu överallt. Folk blir sjuka och dör hela tiden och som Clara skriver så räknar jag nästan själv med att bli drabbad, igen alltså. För att det är så vanligt. Att jag fick leukemi i sig är ovanligt men att jag fick cancer är vanligt och till exempel bröstcancer som mamma fick är ju jättevanligt så det har ju jag stor risk att också få. Så tänkte jag ju aldrig förut och så kan man ju inte tänka hela tiden för då blir man ju deprimerad men ändå så kommer jag anse mig ha haft tur om jag finner mig själv leva tills jag är sextio utan att ha förlorat någon i familjen eller själv dött av cancer. Jag förstår precis hur Clara menar när hon skriver:

"Jag har svårt att föreställa mig att jag ska bli äldre än 50 år, för det var ju i den åldern mamma dog. Och är det inte jag som dör kommer det vara mitt barn, eller min syster eller min man. Min empiriska erfarenheten säger att man måste offra några av de som man älskar mest till cancern.
Den inställningen är den sjuka jag själv fick när min mamma blev sjuk i cancer."


Ja visst är det en sjuk inställning men jag förstår precis vad hon menar och jag tror att flera av er som läser också gör det.