Jo jag lever

Har som ni kanske märkt inte orkat skriva på ett par dagar. Har mått riktigt dåligt sen i lördags men det börjar lätta på nu. Söndagen var värst men måndag och tisdag var inte långt ifrån. Tänkte där ett tag faktiskt tanken på att ge upp. För jag orkade verkligen inte mer. Men insåg sen att det inte är så lätt att bara ge upp heller. Vad skulle de innebära liksom? Kanske om jag slutade ta mina mediciner och vägrade gå på behandlingarna men det hade blivit ganska jobbigt det med. För jag antar att mina föräldrar och läkare mer eller mindre skulle tvinga mig och det skulle betyda att jag då hade behövt kämpa mot dom istället för sjukdomen vilket inte låter speciellt enkelt i mina öron. Att "ge upp" verkar inte speciellt enkelt det heller. Så övergav ganska snabbt den idén och bestämde mig för att fortsätta kämpa istället.

Att känna att man verkligen inte orkar mer, är ganska deprimerande. För när allting är jobbigt, verkligen allting, då är det svårt att hålla humöret uppe. När man känner sig helt orkeslös, matt och darrig. När ens kropp inte orkar gör det man vill, när huvudvärken tar över så pass att ingenting som ger ifrån sig ljud eller ljus är välkommet, när kroppen värker på flera ställen och vilken position du än kan komma på ändå är obekväm. När sömnen inte ens kan befria dig för att du hur utmattad och trött du än är inte kan somna och om du mot förmodan ändå lyckas så väcks du snart igen av olika anledningar och påminns samtidigt om hur ont det gör att inta samma position för länge. När en timma känns som en hel dag och ett dygn aldrig känts så långt.

Jag fick alltså cellgiftsdropp i 26 timmar. Samtidigt så pumpar man i mig 9 liter vätska under dessa 26 timmar. Vilket resulterar i att man springer på toa 1-3 gånger i timman. Vilket faktiskt tro det eller ej efter ett tag gör en ganska utmattad. För när kroppen skall hantera 9 liter vätska under samma tid som den vanligtvis bara behöver ta hand om några få liter så tar det på krafterna. Och det var inte klart under första dygnet för nej sen det två kommande dygnen så pumpas man med ca 6 liter vätska per dygn. Det är ca 21 liter vätska på ca 3 och ett halv dygn! I alla fall utöver det så lägger vi till dessa gifter som nu finns i kroppen och som tyvärr inte bara dödar sjuka celler utan även en hel massa friska celler. Det känns att man är förgiftad!

Så där är man med en hud som inte läker utan får utslag och sår bara man kliar sig lite eller ligger eller sitter för länge i samma position. Med slem hinnor i munnen och andra ställen som är så sköra att minsta lilla leder till sår och sprickor. Med kroppsdelar och huvud som värker och ingen ork att göra mer än att finnas till.

Låter hemsk deprimerande och det är de väl, tur dock att det vänder igen. Dock har jag 7 mer sådana här behandlingar att se fram emot. Sammanlagt 8 alltså. 3 nu med 3 veckors mellanrum, sen en paus på ca 10 veckor och sen 5 stycken med 2 månaders mellanrum. Och mellan det så går jag på vanliga "små" behanlingar varje vecka och äter tabletter varje dag.

Jag hoppas verkligen att jag lär mig uppskatta livet efter detta, eller det har jag redan gjort men framför allt att jag kommer ihåg att göra det varje dag hela tiden i resten av mitt liv! För just nu är det enda jag orkar att ligga i soffan hela dagarna och ibland plocka fram datorn, göra mat och andra nödvändiga saker. Får dock rycka upp mig för imån är det dags för behandling igen vilket betyder en dag på sjukhuset. Kommer sakna soffan.

Nu vet ni i alla fall att jag lever och tänker göra det ett tag till. Puss