Trött funderare

Sen jag fick min diagnos för lite över 5 veckor sedan så har jag inte varit så arg eller ledsen som man kan tro. Jag accepterade bara att nu var det såhär och det suger men så är det. Jag har inte gråtit speciellt mycket om man inte räknar med de gånger jag gråtit av smärta vid alla möjliga nål-procedurer och andra nödvändiga men även smärtsamma ingrepp jag utsatts för den senaste tiden. Men jag har inte gråtit speciellt mycket för det faktum att jag faktiskt har en dödlig sjukdom som kallas Leukemi. Jag har inte varit arg och skällt på Gud och hatat cancer.

Själva ordet cancer har nog inte riktigt fastnat på mig ännu. Jag ser inte mig själv som cancersjuk. Fast jag tror att det börjar komma. Och jag börjar mer och mer inse att detta inte kommer vara över om några veckor. Jag kommer inte alls vara tillbaka i mitt vanliga liv om nån månad. Så som det oftast blir när något stort händer. Allt blir som vanligt efter ett litet tag. Men inte den här gången. För vissa gånger blir det aldrig med som vanligt igen.

Läkarna sa att kortisonet jag ätit fram till nu gör mig avtrubbad känslomässigt. Nu har jag trappat ner på det senaste veckan för att idag sluta helt. Man tar det nämligen i omgångar. Nu är min första omgång med kortison klar och dom sa att man då kan bli ganska känslosam och nere. Så det är svårt för mig att veta vad jag känner och inte men idag har jag i alla fall varit lite småsur på det faktum att jag har Leukemi.

Jag känner att det är lite väl tråkigt att missa sina vänners födelsedagskalas, lära känna nya klasskamrater för att sen inte få spendera kommande år med dem, flytta in i en ny lägenhet för att sen flytta hem igen, ha all tid i världen för att sen inte ha någon energi att göra något med den eller ens får göra något. Hur kan man ha all tid i världen samtidigt som man har en dödlig sjukdom? Jag vet ju faktiskt inte om jag någonsin kommer bli frisk. Jag tror det annars skulle jag ju inte orka men jag vet ju inte. Ingen kan någonsin veta, eller Gud vet ju så klart. Och det verkar som att Han ser en mening med det här. Så därför gör jag också det. Även om jag idag känner för att vara lite sur och ogilla det faktum att denna himla sjukdom har tagit iväg mitt liv så som jag vill leva det. Men det skall inte vara så för alltid. Nix jag skall ta tillbaka det men det tar ett tag.

men mest av allt är jag bara trött.